foxmetal

Oavsett om du är en släkting till mig, en vän eller en helt främmande människa så är det någon som jag vill att du ska veta om mig, jag är lesbisk. Jag har vetat att något inte riktigt stämde i princip hela mitt liv, men det är inte förrän nyligen som jag har förstått vad det egentligen beror på.

Jag har sett massa tecken på att jag är gillar tjejer redan från att jag var väldigt liten. När jag gick i lågstadiet så var jag lite småkär i en tjej, och jag minns hur jag ställde mig framför spegeln en dag och bara tittade på mig själv ovh tänkte "Tänk om jag egentligen är en kille, men inte vet om det? Tänk om min röst egentligen är mörk som en killes?" det gick så långt att jag minns att jag frågade min mamma "Är jag en kille?", hon svarade något i stil med "Haha nej gumman." och sedan tänkte jag aldrig mer på det.

Sedan när mina vänner började prata om killar och pussa killar osv så minns jag att jag inte hade alls samma intresse för killar som de hade. När jag hade en pojkvän och vi skulle pussas för första gången så ville jag inte alls, men jag gjorde det efteråt och jag minns att jag undrade varför folk egentligen pussades? Det var ju bara obehagligt.

Jag har inte förrän ganska nyligen verkligen förstått att jag är lesbisk. Tanken har slagit mig ett par gånger, men varje gång så har jag bara slagit bort den, för det var inget som jag ville tänka på. Jag? lesbisk? Nej. Jag tänkte ut en massa bortförklaringar till allt, t.ex så var anledningen till att jag aldrig har blivit kär i en kille var för att jag inte hade hittat "den rätte" än.

Jag ville inte vara homosexuell, och jag förstod inte riktigt vad det skulle betyda att vara det. Jag använde själv "bög" och "homo" som skällsord, så det var definitivt inte någon som jag skulle vilja förknippas med. Dock så var jag extremt positiv till att andra inte var hetero och var inte homofobisk eller något, men det var helt enkelt inget som jag själv ville vara.

Den stora vändpunkten tror jag att kom när en nära vän till mig berättade för mig att hon hade funderat på sin sexuella läggning, och hon berättade för mig att hon i alla fall inte kände sig hetero. Det var inte förrän då som jag faktiskt började tänka på att jag kanske inte var hetero heller trots allt.

Jag kunde trots det inte acceptera att jag kanske var homosexuell, det var inget som jag trodde var möjligt för mig. I alla fall inte förräns jag en dag råkade hitta RoseEllenDix youtubekanal och jag såg en video med Rose och Rosie, och de var so otroligt söta och lyckliga tillsammans. Det var nog först då som jag förstod att homosexuella faktiskt kunde vara lyckliga tillsammans de också. Sedan efter det så tittade jag runt på mängder av youtubeklipp med andra lesbiska och bisexuella, bl.a Linnea Näslunds klipp på henne och Sanna. När det klippet var slut så hade jag i princip accepterat för mig själv att jag var lesbisk, och jag är så otroligt tacksam över att de hjälpte mig att acceptera mig själv. Utan dem så tror jag att jag fortfarande hade suttit och funderat över vad som egentligen är fel med mig själv, så jag är så jäkla glad att internet finns.

Herregud, detta blev extremt långt så det är kul om du läste allt! Jag har ändå inte lyckats få med allt som jag egentligen vill få sagt så om du vill läsa mer så får du gärna kommentera eller något. Tack och hej <3